Who's gonna catch me when I fall.

Jag var på min väg tillbaka. Tillbaka in i det där som får mig att må så dåligt efter.

För någon dagen sen vakna jag till ett sms, lr rättare sagt två sms av två olika personer men som båda haft ganska likformig roller i mitt liv.

Jag vet inte vad som hände med mig, texten i smset var inget oförutsägbart och inget att egentligen göra någon stor grej av. Men där låg jag förtvivlad, Igen. Jag ringer Sofia som tänker som en kille och inte alls kunde förstå det negativa som jag ville få fram. Att hon inte förstod gjorde så att jag fatta att det är ju jag som inte förstår. Mitt problem ligger inte i ett meddelande, de sitter i mig själv och vad jag gör mot mig. Det handlar inte om honom och inte heller någon annan heller för den delen, visst de går inte skuldlösa för att jag känner mig såhär men jag bär den största skulden.

Men det som stod var som en träff som träffa djupt, även fast den inte var riktad av den som skjöt bollen. Det gjorde så ont och helt plötsligt brast jag ut i gråt i telefonen.
Så idag, rättare sagt alldelles nyss försökte jag reparera mig på samma sätt. Fast jag vet att det är fel, fast jag vet att jag gjort det så många gånger förr, så ville jag bara få bort den där äckliga känslan jag får. Men helt plötsligt hände något, det blev inte av!

Jag borde inte vara glad, men det är jag! Det var som ett tecken på att även om jag är beredd att falla på samma sår tusen ggr så finns det någon däruppe som hinner ta emot mig innan. So I'm loving angels instead.